Nu var vi där igen. Ännu en grå dag med regn. Sommaren i Sverige kan vara lite utmanande, och med min tur så har jag fått en rejäl förkylning. Jag har sovit en hel del och haft feber. Ingen ork i kroppen. Jag vaknade lite grann på eftermiddagen och kände mig stark nog att åka till affären och köpa mat samt planera något gott till kvällen.

Jag körde iväg och vevade ner rutan. Det var lite duggregn i luften, men det gick bra att lägga armen i fönstret, och den där sköna sommarkänslan kom över mig. Det var inte kallt, och när man stack ut handen lite och lät den svalkas av luft och fukt, så njöt kroppen. Njöt för att man kände sig levande. Nej, tänkte jag, jag vill göra något av dagen. Jag tog mig in till macken och köpte mig en glass och lite energidryck och bestämde mig för att åka till sjön intill stan. Ut i trafiken som är lite galen vid den här tiden. Men eftersom musiken i mitt inre hade börjat, kändes det som att jag dansade fram genom rondeller och kluriga trafiksituationer. Den där timingen, som man får till ibland när man kör, det är tamefan poesi det med. I alla fall valde jag den lite långsammare vägen till andra ändan av stan, där naturområdet fanns med en parkering som jag tycker är perfekt. Man får lite sjöutsikt. Det är en vacker skog med präktiga, fantasieggande tallar runt omkring, och det rör sig lite folk som man slött kan betrakta. Jag hade ätit glassen på väg till parkeringen. Nu stoppade jag istället in en snus och smuttade på lite energidryck. Egentligen finns det inget att säga om vilka tankar jag hade. Bara att jag inte kände mig ensam och att hela upplevelsen var att bara vara och betrakta, lyssna på musiken från radion och den poesi om livet som finns där, och blanda allt med ens egna känslor. Herregud, tänkte jag, det här ska ju vara en trist och tråkig dag och ett tillfälle att hata den svenska sommaren. Jo, om du sitter på arslet kan det ju vara så. Kanske är inte den bästa dagen att sola. Och att stå där ute med fel kläder är ju svårt. Men i en bil med nedvevad ruta stannar tiden upp. Och i den stilla stunden flödar brisen genom fönstret och sjunger för dig en sommarkänsla som du kan ta med dig in till höstens hårda slit.

Sedan var det dags att återvända till verkligheten och ta sig hem till affären. Jag valde motorvägen, där man får känna lite fart. Tog mig långsamt ut på den och sedan plattan i botten. Planen var att äta lite ost, en finare brieost skulle inhandlas. Den ska in i ugnen till kvällen med lite honung och valnötter. Det får bli min fredagslyx ikväll var planen. Jag åkte dock inte direkt hem, utan gjorde en lång omväg längs lite småvägar på landet utanför stan.

Det är en vacker dal. Magin att långsamt köra genom de stora, rika sädesfälten är något som viskar något till mig på ett språk jag inte kan förklara orden i, men man inser ändå innebörden. Det är som om mitt inre är ett instrument, och det jag upplever är att naturen spelar med en sådan stor konst att jag ryser och får lite gåshud. Beteshagar med lite kor som lugnt och lite misstänksamt betraktar mig. Hagar som målar naturen. Målar med kreativitet så att det nästan gör ont. Vackra gamla hus som står där och påminner om hur vi människor betraktat dessa vidder med ömhet i generationer. Hur det med jämna mellanrum skapar ett slags mellanspel i naturens hymn om världen. Där mänskliga slit och kreativitet skapar en slags gemenskap. En gemenskap trots att jag inte känner dem. Ibland möter man någon, och eftersom jag har tid, kör jag alltid åt sidan och får ett vänligt bemötande av föraren i bilen. En liten dans likväl, som stör lite känslor inom mig av tillgivenhet till livet. Några hästar som kurar i regnet. Genomblöta men inte lidande. Jag tänker på alla mina nära som rider och lever med hästar nästan hela dagen. Hur ståtliga dessa djur är och hur vi drivit deras utveckling till att bli nästan ett konstverk av muskler som spelar och hjälper oss. Jag vet att ridningens konst handlar om kommunikation på hög nivå. Att med små medel skapa en länk mellan hästen och ryttaren som nästan är overklig när en ryttare och häst tränat ihop länge. Så, precis så talar naturen till mig, tänker jag, och sedan mörknar jag lite.

Jag vet en hel del om vilka risker vi tar, vi människor. Hur vi glömmer denna magiska kommunikation och i stället lutar oss emot asfalt och betong, hur vi håller på att riskera att förlora mycket av detta. Som sagt var, när jag svängde av den där vägen. Där är nästan bara en bilplats. Då var känslorna inom mig en komplexitet som balanserade mellan lycka och oro.