Visst konturerna av oss alla

suddas ut.

Armar och huvud försvinner

på stenens byst och kvar,

ett märke i tiden.

 

Även en runa försvinner

lite för varje frostnatt

och vattendroppe.

Men är det så illa,

 

varför ska vi synas i evig tid

utan att nya ideer får födas,

nya ljusglimtar får tändas,

för en stund.

 

Vi finns inom de vi håller kära

och vi vaggar dem så gärna,

nu liksom sen.

Men sedan,

när nästa generation tar vid,

så suddas våra konturer ut.

 

Vi blandas i livets kreation

till nya ord,

nya ansikten,

ny vänskap.

Gobelängen slutas aldrig att vävas

och den magiska tråden

av våra tårar

och kärlek

träs igenom livets nät

ännu en gång,

ännu en gång.

 

Sakta vevas väven fram

och naturens vackra magi

tar nya vägar,

vid varje nytt andetag.